Det börjar ofta med ett telefonsamtal. Någon som inte får pengarna att räcka till, och som försöker hålla ihop tillvaron för barnens skull. Som diakon i Falkenbergs pastorat möter Helena Hedelund ensamstående mammor som lämnat våldsamma relationer, barn som tar ett stort ansvar och familjer som lever med marginaler som sedan länge är förbrukade.
I våras utsågs hon till Årets Falkenbergare – en bekräftelse på ett arbete som till stor del sker i det tysta. Själv bär hon på en annan drivkraft: drömmen om att en dag inte längre behövas.
Familjediakonen som drömmer om att lägga ner verksamheten.
Det finns en särskild sorts trötthet hos människor som kämpar varje dag för att få livet att gå ihop. Helena Pihl har lärt sig att känna igen den.
Som familjediakon i Falkenbergs pastorat möter hon ensamstående mammor som lämnat våldsamma relationer, barn som oroar sig mer än de leker och familjer som vänder på varje krona för att klara hyran. I samband med loven samlar hon och kollegorna omkring hundra personer till middag. Barnen kallar platsen ”lekkyrkan”.
– Det handlar inte bara om mat, säger hon. Det handlar om att få andas en stund.
I mars 2025 utsågs hon till Årets Falkenbergare 2024 – en utmärkelse hon själv beskriver som ”helt overklig”. Men för Helena är priset mindre viktigt än det som händer runt ett dukat bord en vanlig vardagskväll.
”Jag trodde aldrig att jag skulle bli diakon”
Hon är uppvuxen i Sävedalen utanför Göteborg, i en kyrklig familj med fyra syskon. Kreativiteten har alltid funnits där.
– Jag älskar att måla, sjunga, dansa, sy kläder. Det hade kunnat bli en helt annan bana.
Men redan i högstadiet märkte hon att människor sökte sig till henne. Hon blev ofta gruppledare, den som höll ihop, den som lyssnade.
Efter gymnasiet började hon läsa till socionom. Att arbeta med människor var självklart. Att bli diakon var det inte.
– När någon sa: ”Ska du bli diakon?” svarade jag bara: Nej, absolut inte.
Hon skrattar åt minnet.
Ändå fastnade tanken. Kallelsen – både den inre och den yttre – började ta form. Vägen till att bli vigd diakon inom Svenska kyrkan är lång och noggrant prövad: samtal, praktikperioder, antagningskonferenser, själavård, utbildningsår.
– Man testas verkligen. Det är inget man bara bestämmer sig för över en natt.
När hon till slut vigdes visste hon att hon landat rätt.
Kärleken förde henne sedan till Falkenberg.
– Jag trivs så bra här. Jag åker bara till Göteborg om jag måste, säger hon och skrattar igen.
En vardag som skaver
Nästan varje dag ringer någon som behöver hjälp. En ensamstående mamma som inte får pengarna att räcka. Någon som behöver samtalsstöd. Någon som fryser i sitt hem.
– Deras vardag är ganska rå. Och kall.
Hon stannar upp lite innan hon fortsätter.
– Fattigdom är inte bara tomma konton. Det är ensamhet. Skam. Rädsla.
Många av mammorna har flytt från våldsamma relationer. Lämnat jobb, hem, nätverk. Några lever med skyddad identitet. De börjar om – utan sparpengar, utan socialt sammanhang.
Och barnen märker allt.
– När de kommer hit till oss är de är ofta i aktiv tjänst med sin mamma. De hjälper till att välja mat, håller koll på att lillebror behöver en varm tröja, tar ansvar.
Barn som inte önskar sig något i födelsedagspresent.
– De vill inte belasta. De skyddar sin mamma.
När hon säger det blir rösten mjukare.
En plats där det inte tar slut
I samband med loven (sport-, påsk- och höstlov, en julfest i december och ibland också en sommarfest) bjuder diakonerna på middag för cirka hundra personer i Hertingkyrkan. Barnen kallar den ”lekkyrkan”.
– Det är lite fint, de älskar verkligen att vara där.
Borden är dukade till fest. Det är varmt och ombonat. Och det är väl tilltaget med mat och efterrätt.
– Det är jätteviktigt att det inte tar slut. Att man får ta hur mycket man vill.
För många är det första gången på länge som de sätter sig vid ett bord där någon annan har lagat maten. Där ingen frågar varför man flyttat. Varför man är sjukskriven. Varför man är ensam.
– Här vet alla ungefär hur det är. Det skapar ett lugn.
Hon berättar om julfesten 2024. Om gottebordet och om pojken som utbrast:
– ”Mamma, vi har kommit till himlen.”
Helena ler brett när hon återger orden.
– Förhoppningsvis bär han med sig det minnet länge.
Chocken på Näringslivsdagen
När hon i mars 2025 stod på scenen under Näringslivsdagen och tog emot utmärkelsen Årets Falkenbergare var det overkligt.
– Total chock. Jag har sett vilka stjärnor som fått det tidigare. Jag tänkte aldrig att det skulle kunna bli jag.
Hon betonar att priset inte är hennes.
– Det är vårt. Det vi gör här bygger helt på donationer. Vi har inte en krona budgeterad för det här arbetet.
Prissumman på 10 000 kronor gick direkt tillbaka till familjediakonin.
Utmärkelsen har gjort verksamheten mer synlig. Fler hör av sig och fler vill bidra. Fler behövande vågar ta kontakt.
– Och jag tror det betydde mycket att någon vågade lyfta fram arbete inom kyrkan som ett kvalificerat socialt arbete.
Kollegorna firade tillsammans. Stoltheten lever kvar.
– Det blev en sådan fin bekräftelse på att vi gör det här ihop.
Att inte bära allt själv
Arbetet är tungt. Vissa berättelser stannar kvar.
– Jag tänker ofta på dem när jag går hem. Hur blev deras dag? Hade de råd med glasögonen?
För att orka har hon handledning, kollegialt stöd – och sin tro.
– Jag brukar be för dem jag möter. Då kan jag lämna över det och behöver inte bära allt själv.
Och så går hon till gymmet.
– Det är också terapi, säger hon och ler.
Drömmen om att inte behövas
När hon blickar framåt blir hon först tyst.
– Drömmen? Att vi inte ska behövas.
Att barnfamiljer inte ska behöva köa för matkassar i ett välfärdsland.
Samtidigt finns konkreta visioner. Som att kunna bjuda på lunch måndag-fredag under sommarlovet. Samarbete med lokala företag. Att fler ska våga anställa någon med lönebidrag eller nystartsjobb.
– Det finns så mycket kraft i de här mammorna. Man måste bara frigöra den.
Hon drömmer också om att vidareutbilda sig inom samtalsterapi.
– Många skulle behöva mer hjälp än vad vi kan erbjuda i dag.
I det lilla
Så när känner hon att arbetet gör skillnad?
Hon tänker efter.
– När ett barn skrattar. När någon vågar drömma lite igen. När vi kan rädda en jul. Eller en utflykt.
Det är inte de stora orden som driver henne. Det är de små förändringarna.
När en blick höjs.
När ett barn kliver in i en församlingssal i Falkenberg och säger att det känns som himlen.
Och kanske är det vid just de tillfällena – vid de fint dukade borden, i gemenskapen med familjerna, med efterrätt som aldrig tar slut – som man bäst förstår varför Helena Hedelund valde bort scenen, till förmån för diakonyrket.
För det är där, i det som görs tillsammans, som verklig förändring börjar. Inte med stora gester – utan med dukade bord, öppna sinnen och modet att bry sig.
Personporträtt
Namn: Helena Pihl
Yrke/befattning: Diakon
Ålder: 38 år
Familj: Två söner – Samuel 7 år och Mattias 5 år.
Personliga intressen: Promenera, sjunga, träna, umgås med min familj.
Motto/citat: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” Matteusevangeliet 25:40